Transplantation av tarm

Gustaf Herlenius

Transplantation av tarm antingen som isolerat organ eller som en del av ett fler-organs transplantat (multivisceral) är en etablerad och livräddande behandling för patienter med tarmsvikt och livshotande komplikationer av parenteral nutrition (näringsdropp). Andra indikationer för att utföra en transplantation av denna typ är sällsynta tumörer i lever/tarm eller bukspottskörteln som inte är tillgängliga för konventionell kirurgi.

Drottning Silvias Barn och Ungdomssjukhus (DSBUS) och Sahlgrenska Universitetssjukhuset är idag den enda enheten i Norden som har ett komplett tarmtransplantationsprogram för vuxna och barn. Totalt har 30 patienter transplanterats (8 barn). Två barn står för närvarande på transplantationsväntelistan. Resultaten av denna 15-åriga erfarenhet har nyligen publicerats i Scandinavian Journal of Gastroenterology (Varkey J./Herlenius, G. et al 2015) och de är klart jämförbara med andra väl etablerade Amerikanska och Europeiska centra; tre- års överlevnaden för barnen är 90 % vilket är bättre än resultaten rapporterade i världsregistret för tarmtransplanterade patienter 2015. Den patient som levt längst är en ung kvinna som transplanterades fär 18 år sedan när hon var ca 4 år gammal. Hon lever idag ett i stort sett normalt liv.

Från den erfarenhet man har av att transplantera andra organ vet man att njurfunktionen och patientens generella näringstillstånd är mycket viktiga prognostiska faktorer. Trots att tarm och fler-organtransplantation är idag en etablerad behandlingsmetod så vet man generellt lite om långtidsresultaten efter transplantation och vilka faktorer som kan påverka långtidsöverlevnaden.

Idag finns det mycket få rapporter av hög kvalitet med långtidsuppföljning och inverkan av dessa prognostiska faktorer efter isolerad tarm eller multivisceral transplantation hos barn.

SYFTE
Det övergripande målet med detta projekt är att resultaten av studien skall leda till information med hög klinisk relevans och som kommer att återspeglas i framtida behandlingsrutiner.
Vår hypotes är att den nedsättning av njurfunktionen som inträder efter transplantation (Herlenius, G. et al Transplantation, Jul. 2008) har en negativ inverkan på den transplanterade tarmens förmåga att absorbera näringsämnen. Detta kan resultera i ett försämrat näringstillstånd och därmed resultat av behandlingen (transplantationen).

METODIK
Vi kommer att retrospektivt sammanställa resultat av följande undersökningar:

1. Njurfunktionen har följts upp hos alla barnen med bästa tillgängliga metod: glomerulära filtrationshastigheten (GFR) med Iohexol eller Chrom EDTA. övriga njurfunktionsvariabler som serum kreatinin / urea och Cystatin C finns också tillgängliga. Resultat av proteinuri (U-albumin- äggvita i urinen) kommer också att analyseras.

2. Den transplanterade tarmens förmåga att ta upp vätska och näring har undersökts vid olika intervall efter transplantation med hjälp av balansundersökningar. Med denna metod kan man i detalj studera vilka näringsämnen som tas upp av den transplanterade tunntarmen.

3. Slutligen kommer den totala kroppsammansättningen och nutritionsstatus att bedömas med hjälp av analys av längd och viktkurvor samt av hel kropps DEXA (en förenklad röntgen metod). Dessa undersökningar har gjorts innan transplantation och årligen därefter. Man kan med hjälp av DEXA undersökningen bedöma i procent; andel fett, muskel och benmassa före och efter transplantation samt skelettets mineralhalt och utvärdera hur detta varierar med tiden och i samspel med njurfunktionen och den transplanterade tarmens förmåga att ta upp olika näringsämnen.