Vid terminal leversvikt samt vid vissa medfödda ämnesomsättningssjukdomar är levertransplantation i dag det enda behandlingsalternativet. Bristen på donerade organ innebär att alla patienter som skulle behöva en ny lever inte kan få denna behandling. Under en längre tid har det därför bedrivits forskning med transplantation av isolerade leverceller, framför allt på försöksdjur. Det har konstaterats att levercellerna kan tas upp av mottagarens lever och korrigera ämnesomsättningsdefekter samt även förlänga överlevnaden vid svår leversvikt.

Levercellstransplantation har även genomförts på människor. Ett flertal rapporter har visat att proceduren kunnat genomföras relativt enkelt med infusion av celler i blodbanan, dessutom med få komplikationer. Det största problemet med metoden har varit att ett stort antal av de transplanterade cellerna förlorats innan de tagits upp av mottagarens lever.

En snarlik problematik har förekommit vid transplantation av öar från bukspottskörtel till patienter med svår diabetes. I ett framgångsrikt forskningsprojekt vid Institutionen för Klinisk Immunologi vid Uppsala Allmänna Sjukhus har man lyckats identifiera den sannolika orsaken till att en så stor del av de transplanterade ö-cellerna förlorats.

Överläkare o doktorand Elisabet Gustafson vid Uppsala Akademiska Sjukhus har inriktat sin forskning på vad som orsakar denna förlust av transplanterade leverceller och om dessa skadliga reaktioner kan förhindras? Försöken har visat att levercellerna under isoleringsprocessen trycker ut proteiner som normalt inte finns på cellytan. Dessa proteiner aktiverar kroppens medfödda immunförsvar. Denna reaktion innebär att de transplanterade cellerna aktiverar koagulationssystemet och även kan framkalla en inflammatorisk reaktion. Följden blir att cellerna omsluts av ett koagel i vilket även inflammatoriska celler förekommer, Instant Blood Mediated Infammatory Reaction (IBMIR). Försök med en potentiell hämmare av dessa reaktioner pågår.

Med en ökad kunskap om det omedelbara förloppet när levercellerna kommer i kontakt med blodet skulle oönskade reaktioner kunna kontrolleras och hämmas. Om merparten av de transplanterade cellerna därigenom kan överleva och tas upp i levern förbättras möjligheterna att utveckla levercellstransplantation som behandlingsmetod. Förhoppningen är att transplantation av isolerade leverceller därigenom skall kunna bli ett behandlingsalternativ för svårt leversjuka patienter.

Med de förbättrade infrysningsmetoder som nu är under utveckling kommer det förhoppningsvis bli möjligt att spara celler till rätt mottagare. Fördelarna är tydliga: metoden är både kostnadseffektiv och säker samt enkel att genomföra. En omfattande operation kan undvikas och ett donerat organ kan dessutom hjälpa flera patienter.