Barnfetma var något som man inte såg om som ett problem inom sjukvården för femton år sedan. Några enstaka ungdomar med svår fetma passerade förbi vår mottagning och vi insåg att dessa ungdomar behövde utredning och behandling, något som barnsjukvården varken hade kompetens eller beredskap för att hantera. Eftersom vi trodde att det rörde sig om några få individer runt landet sökte vi stöd från socialstyrelsen i ett särskilt program för ”små handikapp-grupper”. Vi fick de sökta medlen och startade ”Rikscentrum för överviktiga barn ” 1997. Snabbt insåg vi hur fel vi haft – remisserna ramlade in i en skrämmande omfattning och resurserna fick ökas snabbare än vad vi och landstingens beslutsfattare hade tänkt sig.

Och många barn är det. Mellan 40 000 och 80 000 barn i Sverige lider av fetma. Endast en bråkdel av dessa får stöd och hjälp i sjukvården. Barnfetma är den enda kroniska sjukdom som barn lider av som inte med självklarhet tas om hand av barnläkare. Det är alarmerande eftersom barnfetma medför kraftigt ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar, cancer och för tidig död. Det är mycket farligare att utveckla fetma tidigt jämfört med i medelåldern. Om man lider av allvarlig fetma i 20-30 års ålder förlorar man i genomsnitt 13 år eller 22% av sin kvarvarande beräknade livslängd enligt en stor amerikansk studie.

Det finns stora skillnader i andel barn med fetma i olika delar av landet. Delvis kan detta förklaras av sociala skäl eftersom fetma är betydligt vanligare i mer resurssvaga familjer. Således är fetma bland fyraåringar i Sverige fyra gånger mer vanligt förekommande i Skärholmen, en förort till Stockholm, än i den välmående skärgårdskommunen Vaxholm. Men det finns också stora skillnader i förekomst som är mer svårförståeliga. Fetma bland fyraåringar i Blekinge är bara en tredjedel mot i Västernorrland och vi har ingen bra förklaring till varför det är så.

Orsaken till att fetma utvecklas är inte så svår att förstå, alla utvecklar fetma om man har en positiv energibalans, dvs äter för mycket och rör sig för lite. Den svåra frågan är varför vissa individer, utan någon som helst ansträngning, bibehåller en normalvikt trots ett överflöd av mat i omgivningen medan andra snabbt ökar i vikt och endast ibland, med kraftfulla insatser, lyckas gå ner. En mängd faktorer har identifierats som kan vara av betydelse men mycket återstår att göra. Ärftliga faktorer har en stor betydelse och man har identifierat förändringar som medför risk för ökad viktuppgång i ett trettiotal gener. Så kallade epigenetiska förändringar, dvs att arvsmassan påverkas av omgivningsfaktorer bland annat under fosterlivet har föreslagits men detta har troligen endast marginell betydelse eftersom pappans och mammans grad av fetma påverkar barnens fetma i lika stor utsträckning. Vissa virusinfektioner kan medföra att fettcellerna förändras och blir mer benägna att ta upp och lagra mer fett. Tarmbakterier underlättar upptaget av mat från mag-tarmkanalen och vilken typ av tarmbakterier som vi har kan också påverka vikten.

Även om alla dessa faktorer kan förklara varför en individ utvecklar fetma medan en annan som lever på liknande sätt inte gör det så är det sannolikt att förändringar i samhället förklarar varför fetma bland barn är tre till fyra gånger vanligare idag jämfört med för 20 år sedan. En sönderslagen måltidsordning – något som underlättas av tillgången på snabbmat och som triggas av våra aktivitetsstyrda liv – gör att vi lättare tappar kontrollen över energiintaget. Överkonsumtion av billig läsk och godis, en generell acceptans att äta godsaker, glass och bullar på dagis fritids och i skolan, ökad stress och försämrade sömnmönster, allt detta är också faktorer som kan bidra till att vi äter mer än vi behöver. Allt detta är också saker som går att åtgärda – om vi vill. Vi har exempelvis i STOPP projektet för några år sedan visat att om man systematiskt och konsekvent tar bort alla typer av sötsaker från skola och fritids så minskar det fetmautvecklingen och påverkar även kostintaget i positiv riktning även i hemmet.

Vill vi förebygga fetma bland barn så måste vi börja tidigt. Vi måste hjälpa högriskfamiljerna vilka innefattar både de socioekonomiskt svaga och familjer med överviktiga föräldrar. Här pågår forskning både inom vår grupp och på andra håll i landet. På samma sätt som vi beskattar tobak och alkohol för att minska konsumtionen bör vi överväga att beskatta sötsaker och onyttigt fett och använda dessa medel för att ta bort momsen på färsk frukt och grönsaker. Under de senaste 20 åren har just färsk frukt och grönsaker blivit betydligt mycket dyrare medan priset på läsk, godis och fett sjunkit. En sådan ”söt skatteväxling” skulle således återställa prisrelationen mellan onyttigt godis och fett å ena sidan och nyttig frukt och grönsaker å andra sidan till de relationer som fanns för 20 år sedan.

Nya behandlingsmodeller för barn och ungdomar med fetma måste också utvecklas. Vi har nyligen visat att effekten av beteendemodifierande behandling har en närmast försumbar effekt för tonåringar med svår fetma och vi håller därför på att utvärdera fetmakirurgi för denna grupp. För många ungdomar har det visat sig vara en bra metod och flera föräldrar har beskrivit det som att deras barn har fått ett helt nytt liv. Tyvärr gäller inte det för alla och långtidsuppföljningar krävs för att vi slutgiltigt ska kunna avgöra när fetmakirurgi bör användas för ungdomar.

För yngre skolbarn i 6-9 års ålder med svår fetma fungerar stöd och råd till föräldrar och skola ofta riktigt bra och en bestående effekt kan ses efter tre årsbehandling. Men även här behöver vi vässa behandlingsstrategierna och även utveckla och utvärdera behandlingen för ännu yngre barn.

Det saknas också kunskap om när man bör använda läkemedel för att behandla följdsjukdomar som förhöjda blodfetter, högt blodtryck och förstadier till diabetes. För vuxna vet vi tämligen väl vid vilka nivåer som behandling bör inledas men för barn och ungdomar saknas de långa uppföljningar som krävs för att veta när behandling bör inledas. Eftersom barnläkare dessutom generellt är restriktiva med att använda läkemedel för en sjukdom som borde kunna hanteras med andra medel så innebär det att många barn som skulle behöva behandling för tidiga tecken till fetmarelaterade följdsjukdomar går obehandlade idag.

Barnfetma är ett av våra största hot mot folkhälsan idag. Även om medvetenheten om detta har ökat så återstår mycket att göra. Till skillnad mot många andra hot mot samhället, folkhälsan och miljön så är detta problem där vi själva äger många lösningar och där vi inte är beroende av globala förändringar och beslut. Ur det perspektivet så finns det all anledning att se positivt på våra möjligheter att på sikt minska detta svåra men egentligen så onödiga samhällsproblem!