Den medicinska handläggningen av graviditet, förlossning och det nyfödda barnet har utvecklats snabbt de senaste årtiondena och chanserna att överleva är numera goda även för barn som föds mycket för tidigt och/eller har en svårare medfödd missbildning eller sjukdom. Det för tidigt födda barnet befinner sig i en fas av tillväxt och mognad av det centrala nervsystemet och är därför särskilt känsligt och riskerar att drabbas av komplikationer på både kort och lång sikt. Nyföddhetsvårdens främsta utmaning ligger i att med aktivt deltagande av barnets föräldrar tillgodose temperaturhållning, andning, infektionsskydd, cirkulation, vätskebalans och näringstillförsel. Vårdens detaljgenomförande avgör möjligheterna till att kunna upprätthålla en normal organfunktion vilket är en förutsättning för adekvat tillväxt, mognad och utveckling. Barnets litenhet och känslighet innebär en betydande risk för problem orsakade av den vård och behandling som krävs. Det är mycket lätt att råka ge för mycket eller för lite andning, vätska, värme, salt osv.

En viktig och mycket komplex intensivvårdssituation uppstår då ett nyfött barn skall sövas (s.k. generell anestesi) inför operation, även om barnet i övrigt är friskt. Den nyföddes i många stycken annorlunda fysiologi (jämfört med den vuxnes) och kroppens litenhet ställer särskilda krav på handläggningen. Som exempel kan nämnas att leverns nedbrytningsförmåga påverkar läkemedelsval, att energidepåernas begränsade storlek snabbt leder till svält och att stora vätskeförluster lätt kan leda till uttorkning och påverkad cirkulation.

Andning, kodioxid och syre
Andningsstödets utformning är avgörande för vården av sjuka nyfödda, i synnerhet vid narkos då barnets egen andning och dess reglering helt tas över av vården. Både djurstudier och data från barn som genomgått narkos ger stöd för att sövning kan ha negativa långsiktiga effekter t.ex. i form av påverkan på inlärningsförmåga och beteende. Bilden kompliceras dock av att barn som behöver opereras tidigt i livet ofta av flera olika skäl (t.ex. tillväxthämning, underburenhet och komplicerande sjukdom) har en ökad risk för neurologisk påverkan.

Både överdriven andning som leder till låga halter koldioxid i blodet (hypokapné) och för lite andning med åtföljande förhöjda koldioxidhalter (hyperkapné) har negativa fysiologiska effekter och kan vara skadliga. Hypokapné minskar hjärnans blodflöde med försämrad vävnadssyresättning som följd. Detta kan leda till hjärnskador och senare psykomotorisk funktionsnedsättning. Hyperkapné tolereras bättre av det lilla barnet men snabba förhöjningar av koldioxidhalten leder till ett kompensatoriskt ökat blodflöde i hjärnan. Ju mindre barnet är desto sämre är förmågan att ”försvara” sig mot en sådan flödesökning som kan orsaka hjärnblödningar och få långsiktiga konsekvenser.

Tillförsel av extra syrgas (utöver inandningsluftens normala 21%) är en viktig komponent i vården av nyfödda barn med lungsjukdomar eftersom brist på syre (hypoxi) kan leda till svåra skador och död. Dock har även alltför mycket syrgas (hyperoxi) negativa effekter på både kort och lång sikt. Hyperoxi ökar risken för att för tidigt födda ska drabbas av ögonskador med synnedsättning och är en bidragande orsak till långvarig svår lungsjukdom s.k. bronkopulmonell dysplasi (BPD). Skademekanismen antas vara att syrgasöverskott leder till bildande av s.k. fria syreradikaler. Om den totala expositionen för sådana syreradikaler överstiger det kroppsegna försvaret, kan dessa ämnen reagera med kroppens proteiner och fetter och orsaka skada (s.k. oxidativ stress).

Inom neonatalvården är riskerna med hyperoxi och åtföljande oxidativ stress välkänd och rekommendationerna idag är därför att begränsa tillförseln av extra syrgas och att noggrant monitorera barnets syrenivåer. Inom anestesi är det dock praxis att hög koncentration (80-100%) av inandad syrgas används vid inledning och avslutande av anestesi och att inte underskrida 30-40% syrgas oavsett uppmätt syrgashalt. Vid anestesi av nyfödda är frikostig syrgastillförsel således rutin och hyperoxi sannolikt frekvent förekommande. Denna praxis vilar endast i begränsad utsträckning på studier av nyfödda barn.

Projektets huvuddelar
• Utvärdering av temperatur och vätskebalans vid s.k. känguruvård av extremt för tidigt födda
Syfte: Studera fysikalisk vårdmiljö vid känguruvård av extremt för tidigt födda
Betydelse: Kan komma att påverka utformningen av barnets omedelbara vårdmiljö, förbättra temperaturhållningen och tidigare etablera föräldrarnas deltagande i vården

• Intraoperativ övervakning av koldioxid vid generell anestesi av nyfödda
Syfte: Applicera neonatalvårdens metoder för övervakning av koldioxid och syrgas genom hudmätning och jämföra med gängse metoder för mätning i utandningsluft och genom blodprovsanalys
Betydelse: Kan leda till förbättrade metoder för övervakning under generell anestesi och minska risken för oprecis andningsassistans och syrgastillförsel

• Studie av olika nivåer tillförd syrgas vid generell anestesi av nyfödda
Syfte: Undersöka hur två olika nivåer av syrgastillförsel påverkar syresättning, kolioxidhalt och oxidativ stress.
Betydelse: Kan ge ny kunskap om oxygeneringsförloppet vid generell anestesi och på sikt därmed minska risken för oxidativ stress vid sövning av nyfödda.

Övriga huvudpersoner i projektet
Victoria Karlsson, anestesisjuksköterska och doktorand; Bengt Sporre, överläkare i anestesiologi; Samar Basu, professor i inflammationsforskning, samtliga vid Akademiska sjukhuset och Uppsala universitet.