Forskare

Några forskare som Kronprinsessan Lovisas förening beviljat anslag



Gustaf Herlenius

Transplantation av tarm antingen som isolerat organ eller som en del av ett fler-organs transplantat (multivisceral) är en etablerad och livräddande behandling för patienter med tarmsvikt och livshotande komplikationer av parenteral nutrition (näringsdropp). Andra indikationer för att utföra en transplantation av denna typ är sällsynta tumörer i lever/tarm eller bukspottskörteln som inte är tillgängliga för konventionell kirurgi.
Gustaf Herlenius

Drottning Silvias Barn och Ungdomssjukhus (DSBUS) och Sahlgrenska Universitetssjukhuset är idag den enda enheten i Norden som har ett komplett tarmtransplantationsprogram för vuxna och barn. Totalt har 30 patienter transplanterats (8 barn). Två barn står för närvarande på transplantationsväntelistan. Resultaten av denna 15-åriga erfarenhet har nyligen publicerats i Scandinavian Journal of Gastroenterology (Varkey J./Herlenius, G. et al 2015) och de är klart jämförbara med andra väl etablerade Amerikanska och Europeiska centra; tre- års överlevnaden för barnen är 90 % vilket är bättre än resultaten rapporterade i världsregistret för tarmtransplanterade patienter 2015. Den patient som levt längst är en ung kvinna som transplanterades för 18 år sedan när hon var ca 4 år gammal. Hon lever idag ett i stort sett normalt liv.

Från den erfarenhet man har av att transplantera andra organ vet man att njurfunktionen och patientens generella näringstillstånd är mycket viktiga prognostiska faktorer. Trots att tarm och fler-organtransplantation är idag en etablerad behandlingsmetod så vet man generellt lite om långtidsresultaten efter transplantation och vilka faktorer som kan påverka långtidsöverlevnaden.

Idag finns det mycket få rapporter av hög kvalitet med långtidsuppföljning och inverkan av dessa prognostiska faktorer efter isolerad tarm eller multivisceral transplantation hos barn.

SYFTE
Det övergripande målet med detta projekt är att resultaten av studien skall leda till information med hög klinisk relevans och som kommer att återspeglas i framtida behandlingsrutiner.
Vår hypotes är att den nedsättning av njurfunktionen som inträder efter transplantation (Herlenius, G. et al Transplantation, Jul. 2008) har en negativ inverkan på den transplanterade tarmens förmåga att absorbera näringsämnen. Detta kan resultera i ett försämrat näringstillstånd och därmed resultat av behandlingen (transplantationen).

METODIK
Vi kommer att retrospektivt sammanställa resultat av följande undersökningar:

1. Njurfunktionen har följts upp hos alla barnen med bästa tillgängliga metod: glomerulära filtrationshastigheten (GFR) med Iohexol eller Chrom EDTA. Övriga njurfunktionsvariabler som serum kreatinin / urea och Cystatin C finns också tillgängliga. Resultat av proteinuri (U-albumin- äggvita i urinen) kommer också att analyseras.

2. Den transplanterade tarmens förmåga att ta upp vätska och näring har undersökts vid olika intervall efter transplantation med hjälp av balansundersökningar. Med denna metod kan man i detalj studera vilka näringsämnen som tas upp av den transplanterade tunntarmen.

3. Slutligen kommer den totala kroppsammansättningen och nutritionsstatus att bedömas med hjälp av analys av längd och viktkurvor samt av hel kropps DEXA (en förenklad röntgen metod). Dessa undersökningar har gjorts innan transplantation och årligen därefter. Man kan med hjälp av DEXA undersökningen bedöma i procent; andel fett, muskel och benmassa före och efter transplantation samt skelettets mineralhalt och utvärdera hur detta varierar med tiden och i samspel med njurfunktionen och den transplanterade tarmens förmåga att ta upp olika näringsämnen.


 



Fredrik Ahlsson

Betydelsen av den intrauterina miljön, epigenetiska markörer, genuttryck och metabola konsekvenser
Fredrik Ahlsson, Överläkare, PhD

Den höga förekomsten av övervikt, fetma och nedsatt känslighet för hormonet insulin tillhör idag ett av de största folkhälsoproblemen i världen. För första gången är antalet överviktiga människor större än antalet svältande. Tidigare var typ 2 diabetes ovanligt före 30 års ålder men utgör nu ca 30 % av alla nyupptäckta diabetesfall hos unga.

Vägen till insulinresistens och fetma är komplex. Det är välkänt att miljön som den gravida kvinnan erbjuder fostret i livmodern är av betydelse för senare sjuklighet. Vi har visat att kvinnor som föds med uttalat hög födelsevikt har en ökad risk att själv föda uttalat tunga barn. Detta fynd tydliggör att det finns en såväl ärftlig som omgivningsberoende komponent som påverkar risken för senare metabolisk sjukdom.

Tidigare studier tyder på två huvudsakliga utvecklingsvägar mot typ 2 diabetes och fetma. Den första kallas "The mismatch pathway" vilken innebär att fostret anpassar sig till en nivå av näringstillförsel och om denna nivå överskrids efter födelsen kommer barnet att tillväxa snabbt och ha en ökad risk för att insjukna i ämnesomsättningssjukdomar. Den andra kallas "The fetal hyperinsulinemia pathway". Enligt denna når ökade sockermängder fostret som då tvingas bilda mer insulin vilket verkar som en tillväxtfaktor för fostret. Vi har visat att en ökad fettmassa hos den gravida kvinnan medför att hon blir mindre känslig för hormonet insulin och detta medför att hon producerar mer socker som passerar via moderkakan till fostret som då tillväxer snabbare. Enbart genetik kan inte förklara skillnaderna i fostertillväxt eller i tendensen att utveckla fetma och insulinresistens. Däremot skulle epigenetiska förändringar kunna förklara varför vissa individer är mer benägna att utveckla ämnesomsättningssjukdomar och att denna benägenhet kan ärvas. Med epigenetik menas förändringar av arvsmassan som påverkar vilka gener och till vilken grad gener uttrycks utan att den genetiska koden förändras. På Liggins institute där jag gjort min post doktorala utbildning har man visat att variationen i epigenetiska markörer i navelsträngen hos det nyfödda barnet kan förklara skillnader i kroppssammansättning vid 9 års ålder.

Våra studier syftar till att identifiera genutryck och epigenetiska markörer som bidrar till ökad fostertillväxt och förutspår ökad risk för senare utveckling av övervikt, fetma och nedsatt känslighet för insulin. Vi kommer att använda oss av den för Sverige unika BASIC kohorten som innehåller graviditets relaterad information, blodprover, vävnad från moderkaka och navelsträng från ca 2200 gravida kvinnor och dess barn samt en kohort med 160 mor/barn par som jag samlade in under min post-doc period i Auckland. Vi har valt ut 24 mödrar som fött barn med uttalat hög födelsevikt och kommer att undersöka deras moderkakor. Dessa moderkakor har jämförts med moderkakor från 24 mödrar som fött barn med normal födelsevikt. Vi håller nu på med att undersöka hur generna uttrycks och om vi kan finna specifika epigenetiska mönster som skiljer sig mellan dessa två grupper. Vi kommer också att jämföra epigenetiskt möster i navelsträngar hos barn som fötts tunga för tiden och jämföra med barn som fötts med normal födelsevikt.

Målsättningen är att följa upp alla barn till de mödrar vars moderkakor vi undersökt och alla barn vars navelsträngar vi undersökt. Uppföljningen av barnen kommer att ske vid ett och fyra års ålder. Vid dessa tillfällen kommer vi att ta blodprover, mäta tillväxt och kroppssammansättning samt fråga om barnets kosthållning.

Möjligheten att använda epigenetiska biomarkörer och specifika mönster av hur gener utrycks i vävnad från moderkaka och navelsträng för identifiering av nyfödda barn med risk för senare metabolsjukdom skulle kunna ge möjlighet till tidig intervention.

 



Eva Wiberg-Itzel

Optimerad intensiv- och intraoperativ vård av nyfödda
Johan Ågren
Överläkare i neonatologi på Akademiska barnsjukhuset i Uppsala och forskare vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet

Den medicinska handläggningen av graviditet, förlossning och det nyfödda barnet har utvecklats snabbt de senaste årtiondena och chanserna att överleva är numera goda även för barn som föds mycket för tidigt och/eller har en svårare medfödd missbildning eller sjukdom. Det för tidigt födda barnet befinner sig i en fas av tillväxt och mognad av det centrala nervsystemet och är därför särskilt känsligt och riskerar att drabbas av komplikationer på både kort och lång sikt. Nyföddhetsvårdens främsta utmaning ligger i att med aktivt deltagande av barnets föräldrar tillgodose temperaturhållning, andning, infektionsskydd, cirkulation, vätskebalans och näringstillförsel. Vårdens detaljgenomförande avgör möjligheterna till att kunna upprätthålla en normal organfunktion vilket är en förutsättning för adekvat tillväxt, mognad och utveckling. Barnets litenhet och känslighet innebär en betydande risk för problem orsakade av den vård och behandling som krävs. Det är mycket lätt att råka ge för mycket eller för lite andning, vätska, värme, salt osv.

En viktig och mycket komplex intensivvårdssituation uppstår då ett nyfött barn skall sövas (s.k. generell anestesi) inför operation, även om barnet i övrigt är friskt. Den nyföddes i många stycken annorlunda fysiologi (jämfört med den vuxnes) och kroppens litenhet ställer särskilda krav på handläggningen. Som exempel kan nämnas att leverns nedbrytningsförmåga påverkar läkemedelsval, att energidepåernas begränsade storlek snabbt leder till svält och att stora vätskeförluster lätt kan leda till uttorkning och påverkad cirkulation.


Andning, kodioxid och syre

Andningsstödets utformning är avgörande för vården av sjuka nyfödda, i synnerhet vid narkos då barnets egen andning och dess reglering helt tas över av vården. Både djurstudier och data från barn som genomgått narkos ger stöd för att sövning kan ha negativa långsiktiga effekter t.ex. i form av påverkan på inlärningsförmåga och beteende. Bilden kompliceras dock av att barn som behöver opereras tidigt i livet ofta av flera olika skäl (t.ex. tillväxthämning, underburenhet och komplicerande sjukdom) har en ökad risk för neurologisk påverkan.

Både överdriven andning som leder till låga halter koldioxid i blodet (hypokapné) och för lite andning med åtföljande förhöjda koldioxidhalter (hyperkapné) har negativa fysiologiska effekter och kan vara skadliga. Hypokapné minskar hjärnans blodflöde med försämrad vävnadssyresättning som följd. Detta kan leda till hjärnskador och senare psykomotorisk funktionsnedsättning. Hyperkapné tolereras bättre av det lilla barnet men snabba förhöjningar av koldioxidhalten leder till ett kompensatoriskt ökat blodflöde i hjärnan. Ju mindre barnet är desto sämre är förmågan att ”försvara” sig mot en sådan flödesökning som kan orsaka hjärnblödningar och få långsiktiga konsekvenser.

Tillförsel av extra syrgas (utöver inandningsluftens normala 21%) är en viktig komponent i vården av nyfödda barn med lungsjukdomar eftersom brist på syre (hypoxi) kan leda till svåra skador och död. Dock har även alltför mycket syrgas (hyperoxi) negativa effekter på både kort och lång sikt. Hyperoxi ökar risken för att för tidigt födda ska drabbas av ögonskador med synnedsättning och är en bidragande orsak till långvarig svår lungsjukdom s.k. bronkopulmonell dysplasi (BPD). Skademekanismen antas vara att syrgasöverskott leder till bildande av s.k. fria syreradikaler. Om den totala expositionen för sådana syreradikaler överstiger det kroppsegna försvaret, kan dessa ämnen reagera med kroppens proteiner och fetter och orsaka skada (s.k. oxidativ stress).

Inom neonatalvården är riskerna med hyperoxi och åtföljande oxidativ stress välkänd och rekommendationerna idag är därför att begränsa tillförseln av extra syrgas och att noggrant monitorera barnets syrenivåer. Inom anestesi är det dock praxis att hög koncentration (80-100%) av inandad syrgas används vid inledning och avslutande av anestesi och att inte underskrida 30-40% syrgas oavsett uppmätt syrgashalt. Vid anestesi av nyfödda är frikostig syrgastillförsel således rutin och hyperoxi sannolikt frekvent förekommande. Denna praxis vilar endast i begränsad utsträckning på studier av nyfödda barn.


Projektets huvuddelar
Utvärdering av temperatur och vätskebalans vid s.k. känguruvård av extremt för tidigt födda
Syfte: Studera fysikalisk vårdmiljö vid känguruvård av extremt för tidigt födda
Betydelse: Kan komma att påverka utformningen av barnets omedelbara vårdmiljö, förbättra temperaturhållningen och tidigare etablera föräldrarnas deltagande i vården

Intraoperativ övervakning av koldioxid vid generell anestesi av nyfödda
Syfte: Applicera neonatalvårdens metoder för övervakning av koldioxid och syrgas genom hudmätning och jämföra med gängse metoder för mätning i utandningsluft och genom blodprovsanalys
Betydelse: Kan leda till förbättrade metoder för övervakning under generell anestesi och minska risken för oprecis andningsassistans och syrgastillförsel

Studie av olika nivåer tillförd syrgas vid generell anestesi av nyfödda
Syfte: Undersöka hur två olika nivåer av syrgastillförsel påverkar syresättning, kolioxidhalt och oxidativ stress.
Betydelse: Kan ge ny kunskap om oxygeneringsförloppet vid generell anestesi och på sikt därmed minska risken för oxidativ stress vid sövning av nyfödda

Övriga huvudpersoner i projektet
Victoria Karlsson, anestesisjuksköterska och doktorand; Bengt Sporre, överläkare i anestesiologi; Samar Basu, professor i inflammationsforskning, samtliga vid Akademiska sjukhuset och Uppsala universitet
 



Eva Wiberg-Itzel

Övervakning av mor och barn under förlossning
Eva Wiberg-Itzel
Förlossningsöverläkare på Södersjukhuset och forskare vid Karolinska Institutet

Den globala dödligheten vid förlossning har minskat, men enligt WHO:s beräkningar dör fortfarande ca 350000 kvinnor samt ca 4 miljoner barn årligen. Det motsvarar ungefär att en blivande mamma avlider varannan minut och 1000 nyfödda varje timme.

Under 2010 förlöstes i Sverige 113000 kvinnor enligt det medicinska födelseregistret, och ungefär 20 000 av dessa svenska förlossningar fick diagnosen "värksvaghet". Värksvaghet innebär ett långt, smärtsamt och utdraget förlossningsarbete. En förlossning där kvinnan har värkar, men förlossningsprocessen avstannar och livmodermunnen inte öppnas på ett adekvat sätt. Vid värksvaghet tränger aldrig fostret ned i förlossningskanalen och förlossningen stannar upp.

Vid värksvaghet finns en ökad risk för fostrets välbefinnande. Dels på grund av det utdragna förlossningsarbetet som tröttar både mor och barn, men också pga. av en nedsatt syresättning av livmodern/moderkaka/ fostret. Alla svenska förlossningar övervakas idag med CTG samt fosterskalp-blodprover vid behov. Studier visar dock att övervakningen av fostret vid värksvaghet ofta är bristfällig. Dels beroende på den utdragna processen men också mycket beroende på att signalerna från fostret är tämligen diskreta och svåra att tyda. Frekvensen av CP-skador har inte förändrats sedan 2:a världskriget, trots en ökad fosterövervakning.

Bakgrund: Livmodern är en av kroppens största muskler. När livmodern jobbar inadekvat under det aktiva förlossningsarbetet (som vid värksvaghet), uppstår syrebrist i vävnaden med en ökad produktion av mjölksyra (laktat). En utmattad livmoder under förlossning liknas ibland vid en maratonlöpare, en maratonlöpare med en ökande laktat produktion orkar inte springa mer. En utmattad livmoder jobbar inte heller adekvat. Upprepade kliniska studier visar att livmoderns laktathalt avspeglas i fostervattnet, och genom att analysera halten av laktat i fostervatten vid avstannad förlossningsprogress kan man med god säkerhet identifiera de förlossningar som löper en ökad risk för komplikationer. En mycket stor del av de förlossningar där barnet föds påverkat/skadat har höga nivåer av laktat i sitt fostervatten.

Under åren 2002-2005 genomfördes i Sverige den s.k. "pH-laktatstudien". Detta var ett stort multicenterprojekt, en randomiserad-kontrollerad studie, där man vid 3000 förlossningar jämförde två olika metoder av fosterövervakning (pH/laktat i fosterblod). Studien visade att mäta fostrets laktathalt i skalpblod under förlossningen var en bra metod för övervakning. Efter studiens slut infördes laktat i fosterblod som en rekommenderad metod för fosterövervakning på samtliga 47 förlossningskliniker i Sverige. Idag har det gått 7 år sedan studien stängde, och ett pågående projekt är följa upp och redovisa svenska förlossningsdata efter att metoden infördes. Har fosterövervakningen förbättrats efter att vi införde denna nya metod? Föds det färre sjuka barn idag?

Som en fortsättning på tidigare studier pågår även ett projekt där sambandet mellan laktathalten i fostrets blod och laktathalten i fostervatten studeras. Upprepade studier visar att det finns ett samband mellan höga nivåer av laktat i fostervatten och barn som föds påverkade vid födelsen. Man har påvisat en överrepresentation av låg Apgar poäng vid födelsen, ökad frekvens av "återupplivning av den nyfödde", ökad frekvens av barn överförda till barnklinik, samt en ökad frekvens av barn med neonatala kramper (HIE) i gruppen med höga laktathalter i fostervatten. Förhoppningen är att i en framtid kunna kombinera dessa metoder och på så sätt kunna förbättra övervakningen av fostret under förlossningen ytterligare.

 



Barnfetma - ett mångbottnat problem utan enkla lösningar
Claude Marcus

Barnfetma var något som man inte såg om som ett problem inom sjukvården för femton år sedan. Några enstaka ungdomar med svår fetma passerade förbi vår mottagning och vi insåg att dessa ungdomar behövde utredning och behandling, något som barnsjukvården varken hade kompetens eller beredskap för att hantera. Eftersom vi trodde att det rörde sig om några få individer runt landet sökte vi stöd från socialstyrelsen i ett särskilt program för ”små handikapp-grupper”. Vi fick de sökta medlen och startade ”Rikscentrum för överviktiga barn ” 1997. Snabbt insåg vi hur fel vi haft – remisserna ramlade in i en skrämmande omfattning och resurserna fick ökas snabbare än vad vi och landstingens beslutsfattare hade tänkt sig.

Och många barn är det. Mellan 40 000 och 80 000 barn i Sverige lider av fetma. Endast en bråkdel av dessa får stöd och hjälp i sjukvården. Barnfetma är den enda kroniska sjukdom som barn lider av som inte med självklarhet tas om hand av barnläkare. Det är alarmerande eftersom barnfetma medför kraftigt ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar, cancer och för tidig död. Det är mycket farligare att utveckla fetma tidigt jämfört med i medelåldern. Om man lider av allvarlig fetma i 20-30 års ålder förlorar man i genomsnitt 13 år eller 22% av sin kvarvarande beräknade livslängd enligt en stor amerikansk studie.

Det finns stora skillnader i andel barn med fetma i olika delar av landet. Delvis kan detta förklaras av sociala skäl eftersom fetma är betydligt vanligare i mer resurssvaga familjer. Således är fetma bland fyraåringar i Sverige fyra gånger mer vanligt förekommande i Skärholmen, en förort till Stockholm, än i den välmående skärgårdskommunen Vaxholm. Men det finns också stora skillnader i förekomst som är mer svårförståeliga. Fetma bland fyraåringar i Blekinge är bara en tredjedel mot i Västernorrland och vi har ingen bra förklaring till varför det är så.

Orsaken till att fetma utvecklas är inte så svår att förstå, alla utvecklar fetma om man har en positiv energibalans, dvs äter för mycket och rör sig för lite. Den svåra frågan är varför vissa individer, utan någon som helst ansträngning, bibehåller en normalvikt trots ett överflöd av mat i omgivningen medan andra snabbt ökar i vikt och endast ibland, med kraftfulla insatser, lyckas gå ner. En mängd faktorer har identifierats som kan vara av betydelse men mycket återstår att göra. Ärftliga faktorer har en stor betydelse och man har identifierat förändringar som medför risk för ökad viktuppgång i ett trettiotal gener. Så kallade epigenetiska förändringar, dvs att arvsmassan påverkas av omgivningsfaktorer bland annat under fosterlivet har föreslagits men detta har troligen endast marginell betydelse eftersom pappans och mammans grad av fetma påverkar barnens fetma i lika stor utsträckning. Vissa virusinfektioner kan medföra att fettcellerna förändras och blir mer benägna att ta upp och lagra mer fett. Tarmbakterier underlättar upptaget av mat från mag-tarmkanalen och vilken typ av tarmbakterier som vi har kan också påverka vikten.

Även om alla dessa faktorer kan förklara varför en individ utvecklar fetma medan en annan som lever på liknande sätt inte gör det så är det sannolikt att förändringar i samhället förklarar varför fetma bland barn är tre till fyra gånger vanligare idag jämfört med för 20 år sedan. En sönderslagen måltidsordning – något som underlättas av tillgången på snabbmat och som triggas av våra aktivitetsstyrda liv - gör att vi lättare tappar kontrollen över energiintaget. Överkonsumtion av billig läsk och godis, en generell acceptans att äta godsaker, glass och bullar på dagis fritids och i skolan, ökad stress och försämrade sömnmönster, allt detta är också faktorer som kan bidra till att vi äter mer än vi behöver. Allt detta är också saker som går att åtgärda – om vi vill. Vi har exempelvis i STOPP projektet för några år sedan visat att om man systematiskt och konsekvent tar bort alla typer av sötsaker från skola och fritids så minskar det fetmautvecklingen och påverkar även kostintaget i positiv riktning även i hemmet.

Vill vi förebygga fetma bland barn så måste vi börja tidigt. Vi måste hjälpa högriskfamiljerna vilka innefattar både de socioekonomiskt svaga och familjer med överviktiga föräldrar. Här pågår forskning både inom vår grupp och på andra håll i landet. På samma sätt som vi beskattar tobak och alkohol för att minska konsumtionen bör vi överväga att beskatta sötsaker och onyttigt fett och använda dessa medel för att ta bort momsen på färsk frukt och grönsaker. Under de senaste 20 åren har just färsk frukt och grönsaker blivit betydligt mycket dyrare medan priset på läsk, godis och fett sjunkit. En sådan ”söt skatteväxling” skulle således återställa prisrelationen mellan onyttigt godis och fett å ena sidan och nyttig frukt och grönsaker å andra sidan till de relationer som fanns för 20 år sedan.

Nya behandlingsmodeller för barn och ungdomar med fetma måste också utvecklas. Vi har nyligen visat att effekten av beteendemodifierande behandling har en närmast försumbar effekt för tonåringar med svår fetma och vi håller därför på att utvärdera fetmakirurgi för denna grupp. För många ungdomar har det visat sig vara en bra metod och flera föräldrar har beskrivit det som att deras barn har fått ett helt nytt liv. Tyvärr gäller inte det för alla och långtidsuppföljningar krävs för att vi slutgiltigt ska kunna avgöra när fetmakirurgi bör användas för ungdomar.

För yngre skolbarn i 6-9 års ålder med svår fetma fungerar stöd och råd till föräldrar och skola ofta riktigt bra och en bestående effekt kan ses efter tre årsbehandling. Men även här behöver vi vässa behandlingsstrategierna och även utveckla och utvärdera behandlingen för ännu yngre barn.

Det saknas också kunskap om när man bör använda läkemedel för att behandla följdsjukdomar som förhöjda blodfetter, högt blodtryck och förstadier till diabetes. För vuxna vet vi tämligen väl vid vilka nivåer som behandling bör inledas men för barn och ungdomar saknas de långa uppföljningar som krävs för att veta när behandling bör inledas. Eftersom barnläkare dessutom generellt är restriktiva med att använda läkemedel för en sjukdom som borde kunna hanteras med andra medel så innebär det att många barn som skulle behöva behandling för tidiga tecken till fetmarelaterade följdsjukdomar går obehandlade idag.

Barnfetma är ett av våra största hot mot folkhälsan idag. Även om medvetenheten om detta har ökat så återstår mycket att göra. Till skillnad mot många andra hot mot samhället, folkhälsan och miljön så är detta problem där vi själva äger många lösningar och där vi inte är beroende av globala förändringar och beslut. Ur det perspektivet så finns det all anledning att se positivt på våra möjligheter att på sikt minska detta svåra men egentligen så onödiga samhällsproblem!

 

 



Susanne Glaumann

Jordnötsallergi hos barn och ungdomar
Susanne Glaumann

Jordnötsallergi är vanligt förekommande bland barn och ungdomar i Sverige. Vid en svår jordnötsallergi finns det risk för en allergisk reaktion som i värsta fall kan få dödlig utgång. Vetskapen om att kunna dö vid oavsiktligt intag av jordnötter medför i många fall en stor oro för de allergiska barnen och deras familjer. Utredning av en jordnötsallergi är svår då dagens metoder inte med säkerhet kan skilja ut vilka som kommer att reagera. Det går heller inte att förutse hur svår reaktionen blir. Det enda sättet att säkerställa en jordnötsallergi är via en jordnötsprovokation vilket innebär att barnet får äta jordnötter under medicinsk övervakning på sjukhus. Jordnötsprovokationer är tidskrävande, kostsamma och barnen riskerar även att få svåra allergiska symtom. Det finns därför idag ett stort behov av nya diagnostiska metoder för att säkerställa en jordnötsallergi.

Susanne Glaumann, doktorand och ST-läkare i barnmedicin på Sachsska barnsjukhuset i Stockholm, utvärderar i sin forskning nya metoder för att förbättra diagnostiken vid en jordnötsallergi. Susanne undersöker hur vita blodkroppar (basofila celler) reagerar efter stimulering med jordnöt i provrör samt hur mönstret av allergi-antikroppar i blod mot olika proteiner i jordnöt hos jordnötsallergiska barn/ungdomar som genomgått jordnötsprovokation ser ut. I framtiden kommer vi med all sannolikhet genom ett blodprov att kunna avgöra vilka barn som riskerar få en svår allergisk reaktion när de äter jordnötter.

 



Andnöd hos barn och vuxna. Incidence, mekanismer och behandling
Erik Herlenius

I Sverige dör varje år mellan 20 och 30 barn i plötslig spädbarnsdöd. Andningsuppehåll och oregelbunden andning är särskilt vanligt hos barn som är för tidigt födda, men förekommer även hos äldre barn och vuxna. Orsaken är omogenhet och störningar i hjärnstammens andningscentrum. Den nedsatta syresättningen kan även leda till hjärnskador.

Docent och med. dr. Eric Herlenius studerar utvecklingen av nervsystemet före och kring födseln för att förstå mer om mekanismerna bakom andningsstörningarna. Ett av målen med forskningen är att hitta alternativ till koffein som idag är det läkemedel som används mot andningsproblem hos spädbarn. Eric Herlenius är dessutom verksam som överläkare vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

 



Rekonstruktion av urinblåsan och urinröret med odlade celler
Magdalena Fossum

Med. dr. Magdalena Fossum bedriver kliniskt arbete som biträdande överläkare vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Där har hon byggt upp en framgångsrik forskning kring vävnadsodling (tissue engineering) med mål och syfte att kunna skapa nya kroppsegna organ eller vävnader för att ersätta de som saknas efter exempelvis medfödda missbildningar.

På Astrid Lindgrens barnsjukhus behandlas barn med olika former av missbildningar i urinvägarna och i könsorganen. Brist på vävnad kan ibland försvåra den kirurgiska behandlingen. Målsättningen har varit att skapa kroppsegna transplantat genom att odla celler i laboratoriemiljö eller inne i kroppen för att därigenom förbättra den kirurgiska behandlingen av dessa patienter, s.k. tissue engineering. Fördelarna med att använda kroppsegna celler är att risken för infektion och avstötning är liten samtidigt som det möjliggör skapande av transplantat som är skräddarsydda efter den enskilda patientens behov.

Sedan år 2000 har det varit möjligt att behandla barn med uttalad urinrörsmissbildning med denna teknik.

Det finns ett kliniskt behov av att utveckla metoden för att behandla en rad olika sjukdomstillstånd. Ett exempel är önskan att kunna förstora urinblåsan eller skapa en tappningskanal till densamma. Därför studeras nya kirurgiska metoder i djurexperimentella studier, framför allt för att förstora urinblåsan. Parallellt med detta genomförs kvalitetsstudier av celler efter långtidsodling i laboratoriemiljö genom analys av arvsmassa och genuttryck. Slutligen utförs livskvalitetsuppföljningar av patienter med svåra urologiska missbildningar som behandlats på kliniken sedan 1970-talet. Uppföljningsstudierna kan bland annat hjälpa till att identifiera vilka patienter som kan dra bäst nytta av tissue engineering. Metoderna kan även användas för att behandla vuxna samt efter skador som uppkommit på grund av olycksfall eller i samband med cancerbehandling.

 

 

Studie av leverceller under tidig posttransplantationsfas
Elisabet Gustafson

Vid terminal leversvikt samt vid vissa medfödda ämnesomsättningssjukdomar är levertransplantation i dag det enda behandlingsalternativet. Bristen på donerade organ innebär att alla patienter som skulle behöva en ny lever inte kan få denna behandling. Under en längre tid har det därför bedrivits forskning med transplantation av isolerade leverceller, framför allt på försöksdjur. Det har konstaterats att levercellerna kan tas upp av mottagarens lever och korrigera ämnesomsättningsdefekter samt även förlänga överlevnaden vid svår leversvikt.

Levercellstransplantation har även genomförts på människor. Ett flertal rapporter har visat att proceduren kunnat genomföras relativt enkelt med infusion av celler i blodbanan, dessutom med få komplikationer. Det största problemet med metoden har varit att ett stort antal av de transplanterade cellerna förlorats innan de tagits upp av mottagarens lever.

En snarlik problematik har förekommit vid transplantation av öar från bukspottskörtel till patienter med svår diabetes. I ett framgångsrikt forskningsprojekt vid Institutionen för Klinisk Immunologi vid Uppsala Allmänna Sjukhus har man lyckats identifiera den sannolika orsaken till att en så stor del av de transplanterade ö-cellerna förlorats.

Överläkare o doktorand Elisabet Gustafson vid Uppsala Akademiska Sjukhus har inriktat sin forskning på vad som orsakar denna förlust av transplanterade leverceller och om dessa skadliga reaktioner kan förhindras? Försöken har visat att levercellerna under isoleringsprocessen trycker ut proteiner som normalt inte finns på cellytan. Dessa proteiner aktiverar kroppens medfödda immunförsvar. Denna reaktion innebär att de transplanterade cellerna aktiverar koagulationssystemet och även kan framkalla en inflammatorisk reaktion. Följden blir att cellerna omsluts av ett koagel i vilket även inflammatoriska celler förekommer, Instant Blood Mediated Infammatory Reaction (IBMIR). Försök med en potentiell hämmare av dessa reaktioner pågår.

Med en ökad kunskap om det omedelbara förloppet när levercellerna kommer i kontakt med blodet skulle oönskade reaktioner kunna kontrolleras och hämmas. Om merparten av de transplanterade cellerna därigenom kan överleva och tas upp i levern förbättras möjligheterna att utveckla levercellstransplantation som behandlingsmetod. Förhoppningen är att transplantation av isolerade leverceller därigenom skall kunna bli ett behandlingsalternativ för svårt leversjuka patienter.

Med de förbättrade infrysningsmetoder som nu är under utveckling kommer det förhoppningsvis bli möjligt att spara celler till rätt mottagare. Fördelarna är tydliga: metoden är både kostnadseffektiv och säker samt enkel att genomföra. En omfattande operation kan undvikas och ett donerat organ kan dessutom hjälpa flera patienter.